ngraord

Jag skrev rubriken, men redan när jag övervägde brödtexten och sökte efter att få lagom storlek på bokstäverna så hände mer än jag väntade mig på den vita ytan och det har jag varit med om förut. Inte kul. Tvingas inse att det har koppling till att jag inte besvärat mig att lära hur man använder sidan. Jag brukar lyckas få in en bild men aldrig i den storlek jag önskar.

Nu tänker jag att jag skall läsa lite om möjligheterna och hur man gör innan jag åter låter mig irriteras av att det inte blir som jag vill. Men en bild kan jag plocka hit och även önska och se fram emot ett bra nytt år.

Yes! Nu fick jag till önskad storlek på texten. Kallas medium.

Ojojoj -texten bredvid bilden och önskad storlek på texten. Kanske jag skall lyckas få till det som jag vill i alla fall.

Nåväl skadar inte att ta del av informationerna. Det skall jag göra.

Fotot är från ett tidigare år. Men det lär vara mycket snö där vagnen står nu också. I Malmö regnar det.

Jag kan inte påstå att jag trivs med förutsättningarna här. Får väl skylla mig själv när jag inte lagt ner mer tid och intresse. Men ändå, vill gärna ha sidan. Men den tycks vara väldigt svår att ha att göra med.

I alla fall ville jag lämna ett livstecken här. Svårt på gränsen till omöjligt var det att komma in. Men till slut gick det.       

Fortsätt läsa →

Jag kan lugnt påstå att detta programmet och jag inte är de bästa vänner. Kanske förmätet att kräva enkelhet från hjälpmedlet men jag har lärt att det är möjligt. Nu skall jag försöka med en bild.

Aha! Nu kan jag lägga en text här. Visserligen blev den liten igen. Skall prova med medium. Yes! det gick. Well, det går inte riktigt som jag önskar men jag upptäcker att jag kan göra framsteg. Visserligen leder dom inte riktigt dit jag vill men förändring händer. Alltid något. Skall prova att göra bilden mindre för att på så sätt få bättre harmoni på det hela. Bilden blev mindre men helheten blev inte direkt bättre. Nåväl jag har insett att jag kan göra framsteg men det tar tid. Det sker inte heller genom att jag logiskt lär något steg för steg. Snarare genom tillfälligheter då jag klickar på ställen utan att veta vad som skall hända och ibland blir det något närmre vad jag avsåg. Men långt ifrån hur jag vill ha det.

Det blev en bild som jag valde men nu blev texten färre punkter och framför allt så hamnar den inte där jag vill. Nåväl, fick ordning på antal punkter i texten men lyckas inte hantera bilden såsom jag önskar. Ett alternativ … äsch vet inte hur jag avsåg fortsätta. Bilden jag hade försvann men nu har jag hämtat en annan. Men inget blir som jag vill just nu. Kanske blir jag riktigt bra på att hantera det här om jag lägger tid på det. Antingen fortsätter jag sen eller så ger jag upp och gör något annat. Förresten så ser jag inte ut som på bilden heller längre. Håret klippte jag och det har nog gått minst tre år. Eller det kan vara fem år som gått. I alla fall så var det längesen. Snygg kostym. Slipsen skaffade jag för jag tyckte den passade, liksom hatten, när jag spelade med zigenarorkester. Lite kul med kombinationen snygg kostym och traktor. I bakgrunden syns Ronnys hus och vår gula vagn.

Vi träffades idag. Hade hoppats att hon fått ihop till resan. Barnen längtar efter mamma. Mamma längtar efter barnen. Bussen som tar närmre två dygn avgår från Malmö klockan tre på natten till julafton. Kostar trettonhundra enkel resa. Det mesta saknas.

Gina jobbar heltid i Malmö. Försörjer sina tre barn och deras farfar i Rumänien. Pappa dog plötsligt och oväntat i fjor. Vi firar inte jul som här, -säger Gina. Barnen väntar sig inte presenter. Vi ser fram emot att vara tillsammans, ha mat på bordet och gå till pappas grav tillsammans.

Resan måste bokas och betalas i morgon onsdag för att hon skall få plats på sista bussen för i år. Hon misströstade om möjligheten att komma hem tills oväntat ett lån blev lösningen.

Gina är mycket tacksam för den hjälp hon fått och får, -om det faller sig lätt och inte besvärar så

swisha gärna 0764421008

Det har gått trettio år sedan vi lämnade ModerJord och Skåne för att köra norrut. Det var just denna dagen, luciadagen, som vi kom iväg. Egentligen hade vi nog tänkt att komma vidare under sommaren eller i alla fall under sensommaren. Vi hade det funktionellt och bra på ModerJord-kollektivet. Jobbade med våra vagnar och fordon. Målade och snickrade. Det hann alltså bli december innan vi var klara. Nästan klara, för in i det sista hade vi problem med bakljuset på sista vagnen och jag minns att det var kallt om fingrarna medan jag letade efter felet. Som vanligt handlade det om överslag, eller dålig jordkontakt, någonstans på vägen från dragfordonet och bak. Vi hade kommit så långt att gula sovvagnen var kopplad bakom elefantbussen, den kallades så för den hade en stor elefant på sidorna, reklam för Gagiva, ett italienskt motorcykelmärke. Salongsvagnen och packvagnen var kopplade bakom den röda dragbilen, en Scania av äldre modell. Vi stod nere på gårdsplanen och försökte få ordning på ljuset. Långa ekipaget först och bussen där bakom. Bettan och barnen höll värmen i bussen. Calle var nog sex och Elin fyra. Amanda var bara nio månader.

När jag fått ordning på ljuset hade Amanda blivit ammad och somnat. De andra barnen tog det lugnt i stora sängen för att inte väcka henne. Klockan var nog sex när vi kom iväg. I alla fall hade det varit mörkt en stund. Det började regna. Hårda små droppar som efterhand övergick i snö. Trots halka kom vi upp för backen fram till riksvägen. När jag svängde ut där upptäckte jag i bakspegeln att skorstenen stack ut från sidan på packvagnen. Vi hade en kamin där som vi bara använde ibland och då monterade vi skorstenen som fick sticka ut genom sidan där vi tog bort ett fönster och i stället satte en plåt med ett hål i rätt storlek för skorstensröret. Jag gick de tjugofyra meterna från dragbilen till bakersta vagnens dörr. Steg in och plockade ner skorstenen. Nu hade de små dropparna förändrats till stora snöflingor.