Det har gått trettio år sedan vi lämnade ModerJord och Skåne för att köra norrut. Det var just denna dagen, luciadagen, som vi kom iväg. Egentligen hade vi nog tänkt att komma vidare under sommaren eller i alla fall under sensommaren. Vi hade det funktionellt och bra på ModerJord-kollektivet. Jobbade med våra vagnar och fordon. Målade och snickrade. Det hann alltså bli december innan vi var klara. Nästan klara, för in i det sista hade vi problem med bakljuset på sista vagnen och jag minns att det var kallt om fingrarna medan jag letade efter felet. Som vanligt handlade det om överslag, eller dålig jordkontakt, någonstans på vägen från dragfordonet och bak. Vi hade kommit så långt att gula sovvagnen var kopplad bakom elefantbussen, den kallades så för den hade en stor elefant på sidorna, reklam för Gagiva, ett italienskt motorcykelmärke. Salongsvagnen och packvagnen var kopplade bakom den röda dragbilen, en Scania av äldre modell. Vi stod nere på gårdsplanen och försökte få ordning på ljuset. Långa ekipaget först och bussen där bakom. Bettan och barnen höll värmen i bussen. Calle var nog sex och Elin fyra. Amanda var bara nio månader.

När jag fått ordning på ljuset hade Amanda blivit ammad och somnat. De andra barnen tog det lugnt i stora sängen för att inte väcka henne. Klockan var nog sex när vi kom iväg. I alla fall hade det varit mörkt en stund. Det började regna. Hårda små droppar som efterhand övergick i snö. Trots halka kom vi upp för backen fram till riksvägen. När jag svängde ut där upptäckte jag i bakspegeln att skorstenen stack ut från sidan på packvagnen. Vi hade en kamin där som vi bara använde ibland och då monterade vi skorstenen som fick sticka ut genom sidan där vi tog bort ett fönster och i stället satte en plåt med ett hål i rätt storlek för skorstensröret. Jag gick de tjugofyra meterna från dragbilen till bakersta vagnens dörr. Steg in och plockade ner skorstenen. Nu hade de små dropparna förändrats till stora snöflingor.

Vi fortsatte resan. I backspeglarna kunde jag se ljusen på bussen som Bettan körde. Passerade Kristianstad och fortsatte norrut. Sen tidigare hade jag ett minne av en stor öppen plats på ett industriområde i Knislinge. Det närmade sig midnatt och jag höll ögonen öppna och hoppades jag skulle hitta infarten. Jag tror det är en skofabrik till vänster om vägen när man kommer söderifrån. Körde in på den stora gårdsplanen som var alldeles tom. Bettan körde upp bredvid och vi stannade motorerna. Tände kaminen i sovvagnen och bar in barnen från bussen till den stora sängen där. Det var sen natt och vi hade tagit första steget på resan, vars mål vi inte kände. Bara riktningen var klar. Norrut, sen utgick vi ifrån att resten skulle visa sig och utvecklas på bästa sätt.

När vi vaknade på morgonen hade det både töat och frusit. Det var blank is över hela asfaltplanen. Satte fyr i köksspisen i salongsvagnen. Upptäckte att vi hade punktering på ett av våra tjugoåtta hjul. Höger bak på salongsvagnen. Där hade vi dubbla hjul både fram och bak så det hade inte märkts under körning. Det syntes knappt heller eftersom däcket bredvid var helt. Jag upptäckte det vid kontrollen då jag slog med lilla handsläggan på däcken. Då märks det tydligt om något däck har mindre luft än de andra. Demonterade hjulet, kopplade loss bussen från sin vagn och körde med däcket till en verkstad där det snabbt och lätt fixades. Under tiden hade Bettan tagit en promenad med barnen upp i samhället och köpt frukostbullar. Under dagen tinade det tunna islagret så att vi lätt kom upp på vägen igen efter att Bettan ammat och Amanda somnat bak i bussen. Calle och Elin såg efter henne och roade sig bäst dom kunde medan Bettan körde. Vi passerade Broby och andra små samhällen på de små vägarna som vi följde norrut. Minns inte var vi tillbringade de närmst kommande nätterna. Vi körde åt och sov. Vid ett tillfälle stannade vi på en parkering längs vägen med en granskog intill. Jag hämtade sågen i packvagnen och tog några steg in i skogen till jag hittade den perfekta granen för salongsvagnen. Den fick först komma in i packvagnen medan vi lämnade brottsplatsen. Ett par dagar innan julafton stannade vi på en parkeringsplats intill en fotbollsplan. Där slog vi läger över julhelgen. Kopplade loss bussen från vagnen igen och körde in till närmsta samhället som var Boxholm och julhandlade. Åter i vagnarna eldade vi ordentligt. Det var kallt ute. Hämtade in granen från packvagnen och klädde den i salongsvagnen där den fick sin plats i ett bakre hörn. Bakade pepparkakor, byggde pepparkaksvagnar och tillredde julmat. Det var vitt på marken och i skogen och det var kallt. Utan tillgång till elektricitet och därmed hjälp att starta kall motor så krävdes att vi startade Scanian var fjärde timma. Om bara ett fordon gick igång så klarade vi lätt att få igång det andra. Det var inte bara Scanian som krävde åtgärd mitt i natten. Även våra kaminer behövde påfyllning för att vi skulle ha varmt i hemmet. Vanligen la jag mig lite senare än Bettan och barnen. Vid midnatt startade jag Scanian och lät den stå igång tjugo minuter. Under tiden fyllde jag i spisarna i salongen och i sovvagnen som den gula lilla vagnen nu kallades. Sen satte jag klockan på ringning till klockan fyra och gjorde likadant igen. Vid sjutiden vaknade Bettan och fortsatte att elda i spisarna. Även Amanda var morgontidig och ville ha sitt. Klockan åtta var det tid att starta fordonet igen och då var vanligen hela familjen vaken och sugen på frukost.

Fram tills dess hade vår väg gått både uppför backe och nedför. Ibland när vi stannade för natten var vi inte säkra på om vi skulle komma vidare nästa dag. Vi hade nästan passerat småländska höglandet. Ibland snöade det ymnigt och vi visste där var en gräns för vad dragbilen förmådde med två vagnar bakom sig i hög snö och uppförsbacke. Det fanns alltid en möjlighet att invänta att en plogbil skulle passera men då hade vi besväret att gräva en väg ut genom snövallen som skapades. När vi for vidare efter julhelgen öppnade sig snart ett slät landskap framför oss. Vi närmade oss Linköping. Lågland med ofta torra vägar och inte längre höga backar att komma uppför. Tills saken hör att vi färdades framåt i cirka trettio kilometer i timmen. Den är den tillåtna hastigheten när man kör med oregistrerade och obesiktigade cirkusvagnar. Dragbilen var registrerad som A-trakor och fick inte gå fortare. Efter ytterligare några dagar kom vi till Strängnäs. Vi körde upp på en gräsplan alldeles intill den lilla hamnen. Våra färgglada vagnar stod så vackert och övertydligt där så folk trodde nog att det var ett jippo att vänta och att tillstånd naturligtvis fanns. På en bensinstation helt nära kunde vi hämta vatten och ladda batterier. I motsatt riktning låg biblioteket bara ett stenkast bort. Ett fint vardagsrumskomplement åt familjen. Toaletter med varmt vatten och stickkontakter där vi laddade datorn. Vattnet i hamnen liksom stora delar av Mälaren därutanför hade frusit till blankis. Jag snörade på skridskorna i vagnen och hade bara tjugo steg ner till isen. Den var en härlig känsla att glida ut ur hamninloppet där Mälaren med några öar bredde ut sig. Här stannade vi över nyår med domkyrkan och en väderkvarn i blickfånget en bit bort. På nyårsafton speglades fyrverkerierna i den blanka isen. Bak på dragbilen hade vi ved från Skåne och en sexhundraliters tank med diesel som vi fyllt vid lämpliga tillfällen. Vi köpte till hyggligt pris från bönder och maskinförare. Det var kalla dagar men vi höll värmen och vi hade det bra. Minns inte att barnen klagade, inte heller att vi någon gång tyckte att livet var tråkigt.

Så var slutet på året 1992 och början på nästa då vi fortsatte, först till Dalarna och sedan vidare.

……. men detta var för längesen.