Jag slutade räkna när jag kom till sjuttiofem. Så många människor ser jag utanför stadsbiblioteket i Malmö från platsen där jag sitter innanför de stora glasrutorna på andra våningen. Av dem ser jag bara fyra personer som inte stirrar i sin telefon. En är ett barn i vagn, en annan passerar med böcker under armen och ytterligare två står med en vanlig gammaldags karta framför sig och tycks diskutera vilken väg man skall ta. Måste vara många Pokemon i området. Det är ett fenomen som jag inte tidigare sett, att så många på samma plats har exakt likartat beteende. En vän påpekade när jag på ett socialt forum ironiserade över sysslan att det bara är en app och en lek som för folk samman. De utanför fönstret synes inte kommunicera. Inte ens de som står i grupp tycks kommunicera med varann. Några sitter, några står, en del går sakta framåt. Alla har sina huvuden framåtböjda. Solen skiner. Ok, det är en lek och det är kanske jättekul. Jag har inte provat. Men det är väldigt likt en masspsykos, många med exakt likartat beteende. Några lämnar flocken, andra tillkommer. Jag lägger ingen värdering till det jag betraktar. Är bara förvånad och fascinerad över det jag aldrig förut sett. Vid ingången till biblioteket sitter som vanligt mannen från Bulgarien med sin pappmugg framför sig och hoppas på mynt. Han hejar på alla som passerar och ler stort i solskenet.