Gina står till höger och pappa Valeriu till vänster, däremellan barnen Narcis Yanis och Mario. Bilden togs för flera år sedan då både mor och far var hemma hos barnen i Tirgu Jiu i Rumänien. Under stor del av barnens uppväxt har föräldrarna varit i många europeiska länder för att söka försörjning. Barnen har bott hos farfar i hembyn. I fjor dog Valeriu oväntat efter en kort tids sjukdom. Dom var då hemma i Rumänien. Ett hårt slag för barnen, och för Gina. Dom gifte sig när hon var sjutton år och har sedan kämpat tillsammans. Vi lärde känna varann när det stora romlägret fanns i Malmö. Gina var en av de få som talade lite engelska och blev därmed talesperson för både lägret och personer.

När Valeriu dog återvände Gina till Sverige. I hemlandet såg hon ingen chans att försörja sig och barnen. Nu har dom bostad i Malmö och barnen har gått i skolan, men vantrivs. Inga vänner, kan inte språket och förstår ännu mindre av kulturen. Dom längtar åter till farfar och hembyn. Och nu har Gina gett upp hoppet om att dom skulle kunna vara med henne och bli Malmöbor. Hon jobbar full tid men pengarna räcker dåligt ändå. IMORGON KLOCKAN 19 går bussen till hembyn. Barnen är glada liksom farfar men Gina är ledsen. Dock, hon stannar här, jobbar och skickar pengar för deras skolgång och försörjning. Resan kostar sextusen. Lönen, matpengarna och ett lån skall lösa det. Ibland kan väldigt lite betyda väldigt mycket. När jag häromveckan kom med en påse potatis och några morötter var lyckan total. En hundring är mycket när man inget har ….

När Gina var fem år tog hennes mamma med henne till torget i byn. Satte henne på en bänk och sa, -vänta här. Sen sågs dom aldrig mer. Sent på kvällen kom en tant och frågade varför hon satt där och hon svarade som det var, -hon väntade på mamma och hon grät. Hon fick följa med kvinnan hem och fick mat. Fattiga människor förbarmade sig. Misär våld och alkohol ledde till att hon senare flydde till en släkting. Hon fick möjlighet att gå i skolan och lära sig läsa och skriva. Men flydde åter från misär och träffade Valeriu när hon var femton. Hon blev mottagen i hans familj. Sen dess har dom kämpat tillsammans. Nu är hon ensam med barnen. Valerius pappa finns också i hembyn. Barnen älskar honom och dom vill vara nära pappas grav säger dom.

Journalisten Erika Oldberg skrev en bok om Ginas liv efter att ha intervjuat henne under två år och även besökt hennes hemby. En berättelse om överlevnad och skam i Europa. Man kan här fråga sig om ordet skam syftar på Ginas situation eller är en relevant benämning på det Europa som blivit allt hårdare för många och kanske värst för den folkgrupp som Gina tillhör.

Gina gillar inte att tigga, att behöva be om livets nödtorft. Det är vad hon fått göra hela livet. Först när det inte funnits bröd på bordet åt barnen har hon ringt sina vänner och bett att få låna tills lönen kommer. Att hon nu tvingas lämna barnen åter till farfar i Tirgu Jiu för att det tycks omöjligt att få dem att känna sig hemma här svider i hjärtat. Det är inte första gången. Hon biter ihop och jobbar på. Även om hon tvivlar, så hoppas hon ändå att livet någon gång skall skall erbjuda bättre villkor för henne, barnen och för alla som har det svårt.

Jag har läst boken och jag är Ginas vän. Hon hör av sig när det är för svårt. Det är därför jag med hennes samtycke delar hennes swish-nr. Jag tänker att kanske någon av hennes vänner sedan den långa tiden i Malmö har lust och möjlighet. Även ni som aldrig mött henne är välkomna att göra henne tacksam och glad, -för det kan jag lova att hon blir även för det minsta lilla bidrag.