Här satt jag i Ernest stora soffa och läste hans bok ”Vara eller synas vara”. Soffan står i Ernest Thiels vackra hem som nu är Thielska Galleriet på Blockhusudden i Stockholm. Ett fantastiskt hus med ännu mer fantastiskt innehåll. Alla de stora svenska målarna från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal finns representerade.

Hans bok fanns inte där. Den är inte lätt att hitta. Jag hade turen att hitta mitt ex på en loppis och har tidigare läst ett ex som jag fick biblioteket att leta fram ur magasinet. I Bonniers stora Encyclopedia är Thiel visserligen nämnd men inte att han skrivit sin levnadshistoria. Det har sina orsaker och är en bra lärdom om hur makten och dess media styr det vi får veta. Ernest Thiel var under en tid den rikaste mannen i Sverige. Då i gott sällskap med bröderna Wallenberg, familjen Bonnier och några till av de stora och spekulerande tidiga kapitalisterna. Det var gyllene tider då Sverige skulle industrialiseras. Många fula bluffar och rent kriminella spel la grunden till finansfamiljernas rikedomar. Thiel berättar om det i sina memoarer. Han fick bra betalt för att vänta 50 år med utgivningen. Pengarna blev ett arv till hans son Tage som sen också gav ut boken 1969 på Carlssons förlag. En nyutgåva med förord av professor Ulf Linde, medlem i Svenska Akademin, kom år 1990. Den har inte heller låtit tala om sig trots att det borde vara god historiekunskap och lämplig allmänbildning om hur skurkaktiga finansiärer bidrog till och tjänade på Sveriges industrialisering. Ovanför soffan ett porträtt av Friedrich Nietzsche målat av Edvard Munch. Honom känner vi väl mest för målningen ”skriet”, här hänger många tavlor som visar hans stora snille och bredd. Jag fascinerades av ”eken”. Det var också intressant att se flera av Strindbergs tavlor i original, liksom Liljefors stora naturscenerier. Väldigt mycket annat fanns att uppskatta liksom att promenera i parken med dess fantastiska skulpturer. Det må kallas finkulturellt. Det kan vi behöva.