Kamperna avlöser varandra där ute i världen. Diktaturerna faller och revolutioner blommar upp och slås ner. Ingen kan längre stava till demokrati så som de gamla grekerna bokstaverade det, eller kanske precis så…. Men det är inte som det alltid har varit. Här hemma är februarimånaden grå och snöslasket piskar rutorna.

Elen fungerar fortfarande men varmvattnet sinar lite. Värmeblandaren i fastigheten är lite förkyld hälsar vaktmästaren, skickar reparatörer på det i veckan.  Jag är van att ta heta bad med salt från himalaya och oljor nerifrån kontinenten. Tröstar mig med fin choklad och en kopp te istället. Kravmärkt. Jag kan göra så.

Men jag har svårt att slita mig från datorflimret. Och rastlösehet i kropp o själ. Pendlar mellan dokumentärer här och där och statusuppdateringar på facebook. Min vänskara uppdaterar med alltifrån bluffen i Syrien, drönar-testkörningarna i norra Sverige, kärnvapen-rustningar i Mellanöstern, media lögner, bin som inte klarar av att pollinera blommor och sedan hitta hem, gifter i vår mat och sjöfåglarnas bukar som är fyllda med plastbitar. Men också med kärleksproblem, blöjbytarrapporter, prinsessfödslar, karriärsklättring, bakfyllor, musiksmak och vårtecken.

Hade jag varit säker på att någon fixade det, att de tog tag i det, att allt är i sin ordning så hade jag kanske kunnat koncentrera mig på mina studier. Men ingenting tyder på det. Ju mer jag tittar desto sämre verkar tillstånden. Vi kanske måste ta tag i det själva?

Försöker balansera mellan att vilja skrika rakt ut, sjunga en glad kampsång eller nynna en vaggvisa.

Hur ska vi kunna förstå när vi redan vet allt? Hur ska vi kunna agera när vi låser oss i RE-aktion och passivisering framför underhållningsprogram? Hur ska murarna mellan oss kunna rämna så att vi kan gå samman och göra istället för att i bästa fall tänka och snacka?

Jag funderar på det varje dag.

Gästar en polares blogg och skriver av mig lite. Med en önskan och ett hopp om att vi kunde länka oss samman, allihopa. Här i nätet vi sitter.

Rebella