Solåret tog visserligen slut för flera dagar sedan men vi är sedan länge lärda att följa vår kalender. Nu tog det gamla slut och det nya börjar. Det har funnits många olika sätt att räkna tiden och ha koll på året. Sedan urminnes tid har det vanligaste varit att man utgår från månens växlingar. Tretton gånger om året är månen full. I slutet av femtonhundratalet bestämde påve Gregorius att nu skall det vara som vi bestämmer och det gäller alla länder i hela världen. Dom som tyckte annorlunda slog man ihjäl. Ett vanligt påvligt och religiöst beteende. Att sen vår underliga kalender med olika många dagar i det man kallar månad har helt löjliga grunder bortser man ifrån. Att februari har så få dagar beror på att kejsar Augustinus inte ville vara sämre än kejsar Julius som redan hade trettioen dagar i sin månad. Augustinus fick lika många dagar som Julius och februari fick släppa till ytterligare en. Nu följer vi slaviskt en tideräkning som är fullständigt ur fas med vad som i övrigt snurrar och rör sig i vårt solsystem. Kanske svårare att hitta flytet under sådan förutsättning. Inte ens kalendern själv har särskilt bra flyt utan måste lägga till en dag vart fjärde år, skottåret, för att inte komma helt ur fas. Discipliner som forskar över långa tidsperioder använder sig av Maya-kalendern som man funnit nära nog exakt över mycket lång period. Nu är Mayakalendern mest känd för att den slutar 2012. Samma gäller flera urbefolkningars tideräkningssystem. Intressant och fantasieggande. Sedan länge har mänskligheten undrat över vad som då skall hända. Vi som har förmånen att vara här just nu kommer att ha svaret om trehundrasextiofem dagar. Häftigt läge.