Jag ger inte mycket för religionens och maktens högtider men jag medger att det finns en del självklara tider på året som är värda att fira. Solens återkomst efter midvintersolståndet är ett sådant tillfälle och det sammanfaller ju bra med den konsumtionshysteri vi har blivit lärda att låta blomstra och kalla jul.

En händelse tillbaka i tiden har dock fått mig att tro på att viss frid kan inställa sig under helgen. Då tänkte jag att det var en effekt av att man faktiskt upphörde att skjuta på varann under de krig som då pågick. En gammal sedvänja som jag inte vet huruvida den ännu tillämpas. I alla fall hade jag suttit isolerad i flera månader. Jag visste visserligen att en helg passerade men jag hade inga tecken på det i min sedan länge monotona tillvaro. Plötsligt var det som om en fläkt slutade surra, eller en oro plötsligt försvann. Jag uppfattade det som plötsligt lugn utan att jag kunde peka på någon yttre förändring. Tillståndet fortsatte och jag passade på att njuta friden. Dagen efter, det var på juldagens eftermiddag, var det som om en störsändare sattes på igen. Jag kunde inte finna någon konkret förändring annat än att det lugn jag känt under ett dygn försvunnit lika oväntat som det kommit. Dagarna fortfor ännu en tid under samma förhållande. Det genomlevde jag. Men jag funderade länge över vad som orsakade den skillnad jag upplevde under juldygnet.

Det var längesen jag tänkte på denna händelse, men nu drar jag mig till minnes att jag under några jular därefter såg mig om efter möjligheten att leva isolerat och i stillhet under en tid, för att om möjligt återuppleva det jag var med om då. Det har inte blivit. Och jag tror mig ha lärt att det finns flera metoder att finna den inre stillhet som det liknade, utan att vara i tvingad isolering.

Det finns händelser i livet som man inte vill ha när dom händer, men som man inte vill vara utan sedan man gått vidare. Detta var en sådan. Nu är det jul igen.

                                                 I fjor var det mycket snö i Malmö.