Ett hus

Vi är många som bor i Malmö. Vi är olika och lever under mycket skiftande villkor. När vi kommer varann nära upptäcker vi ofta att vi har mycket gemensamt. Vi kan ha ömsesidigt utbyte av varann och vi kan uppleva varann som vänner.

Stad Solidar-veckan var ett kraftfullt projekt av folket för folket. Stad Solidar står kvar och kampen mot fula och dyra hus fortsätter.

En följd av projektet är att några hemlösa funnit en fristad under vinterns första början. Huset ser inte mycket ut för världen och det är stökigt omkring. Men livet där sker på allvar och man kämpar med goda avsikter.

Det är varmt runt spisen i Kulturhuset på Stad Solidar. Där finns hopp och god vilja.

Respekt för invånarna, även om de bara har presenning till tak och glest mellan väggbräderna.

Stad Solidar står kvar under ett lager av vit snö. nov -10

Aktivisterna har lämnat. Det var en protest och konstaktion mot gentrifiering och dyra köpelägenheter. Även en protest mot de fantasilöst fula husen utan offentliga eller kommersiella lokaler som planeras.

Där fanns massor av energi och glädje medan det byggdes och pågick. Sen lämnades det, och en ny händelse tog vid.

Några personer som inte ens drömmer om att bli kunder till PEAB´s miljonkronorslägenheter har flyttat in i Stad Solidars Kulturhus. Visserligen är det inte mycket till hus kalla dagar som dessa. Men det duger. Väggar av lastpallar och presenning till tak. Den ofta glödheta vedspisen, och varma hjärtan kring den, erbjuder en miljö som är okänd för många. Man får kämpa, -säger en av invånarna, som ändå ser ljust på läget. Först sov vi på parkbänkar och sen i tält, och nu har vi väggar och tak, nästa år skall vi ha hiss också, -säger han och skrattar.

Vänner kommer ibland förbi, kanske med stearinljus, ved eller soppa. Torr ved är naturligtvis välkommet. Räddningsmissionen är en grupp kristna människor som hälsar på och bistår med vatten och mat. Kulturhuset fick först en inhägnad förgård till skydd mot lokala unga busungar som inte förstod bättre än att attackera dem som dom uppfattar som längre ner på samhällsskalan. Sen kom en tillbyggnad som liknar fören på ett skepp. Byggarna skrattar och säger det är skeppet mot framtiden. Sedan nu utomhusbelysningen på skolan intill har reparerats och tänts har det också blivit lugnare i området.

Människor passerar snett över tomten. Trots att det ser ganska stökigt ut så uttrycker många att det är trevligt. Färgglada osannolika konstruktioner där barn klättrar och leker och hundar nosar.

Inget dåligt alternativ till den ostädade rivningstomt som legat där i många år . Nu också med invånare.

Allt som händer är inte planerat och bestämt på möte. En del bara sker. De e oxå bra.

En annan dag. Tisd 6 dec 10

Vi kommer med ved till vännerna i Kulturhuset. Samtidigt kom ett par ungdomar med en säck bröd. P , M och MA är där. I som haft lite besvär med hälsan är hos en vän med lägenhet och vilar sig. Kärt välkomnande. Fyr i spisen. Vi slår oss ner i soffan. MA har en gryta på spisen med vatten som nästan kokar. Han häller i makaroner och drar den lite åt sidan och ställer istället en stekpanna över det öppna hålet på spisen där det brukar vara en järnplatta på vilken man kan placera grytan. Nu slår lågorna upp lite kring stekpannan när han skakar den för att sprida oljan han hällt i. Ett par stearinljus på bordet bakom oss och ytterliggare två intill spisen är enda ljuskällan. Jag ser inte så noga vad slags grönsaker MA hackar med hjälp av ett köksverktyg som har ett ganska stort skärande hjul som jag förmodar är ämnat att skära pizza med. Han lägger allt i stekpannan och häller på mer olja. Höga ljusgula flammor slår upp när oljan spiller över på heta spisen. Han ber mig räcka honom saltkaret som står på en avsatts på pallvägen där det precis får plats. Det börjar lukta mat. P berättar om när dom var och köpte ny sträng till gitarren. Dom gick till affären där den var köpt. Liksom då dom köpte gitarren var dom nu iklädda perukerna som dom fått någonstans ifrån. Den ena långa svarta lockar och den andra rasta. Dom fick hjälp med strängen. Man måste skoja och bryta mönster säger P och tar gitarren från sängen och räcker den åt M som sätter igång att spela. P sjunger, jag spelar med trumstockar på brädväggen. Det är en sång om livet, om kärlek, om längtan och om att allt är möjligt. MA sitter framför spisen och sköter grönsakerna i stekjärnet. När han rör om stänker det olja på spisen gång på gång och lyser för en stund, upp våra ansikten.

Vi är beviset på att man kan ha det bra tillsammans kring en rostig järnspis med lastpallar, byggskivor, mattor och presenningar som enda skydd mot vintern utanför.

Så påminns vi bryskt om att det inte bara är naturen och vädrets makter vi har att vara överens med. Huset bombarderas med snö och isflak. Ungdomarna på den mörka skolgården intill har gått till attack. En del eventuellt laddade med massor av frustration efter dagen, veckan eller i värsta fall mycket mer än så. Vi tar det lugnt, än så länge ingen skada. Dom kanske tröttnar. Men nej, dom fortsätter. Vi ropar lägg av på spanska engelska och svenska. De flesta av oss förhåller oss lugna men en tar till, de från hjärtat och gammal vana kommande, fraserna om vad han skall göra med deras mamma. Det var inte bra. Gänget kommer närmre. P som är en man av kärlek går ut för att försöka nå dem. M och jag kommer efter. Vi står i skeppets för. Det lilla skjulet har en förgård och som tillbyggnad till den ytterliggare ett område inringat av lastpallar som möts i en spets som liknar fören på ett skepp. P står vid relingen. Jag och M strax bakom och bredvid. På andra sidan, i sjön om det varit en riktig båt, står ett tiotal ungdomar i åldrarna tretton till sjutton år och hetsar. P och M talade spanska och jag sa, -de e lugnt, på skånska. Läget blev spändare. Det handlade till slut om att han som skulle göra nåt med någons morsa skulle komma ut. I röran lyckades P få en och annan att fatta läget, skaka hand, och vara överens om att i alla fall dom var polare. Fler ungdomar dök upp från den mörklagda skolgården. Stämningen steg. Hämta pistolen, hörs någon säga. Strax beter sig flocken som när fiskmåsarna bråkar om samma godbit. Det framstår väldigt tydligt vem som har den och efter hand blir också flockens rangordning tydlig. Några får hålla i den, men den passerar bara genom deras händer på vägen till den som är stundens värsting. Några av hans polare som redan skakat hand med P ber honom ta de lugnt. Stämningen är hög med rop och skrik från båda håll och emellanåt pekar pistolen mot någon av våra kroppar, huvud eller in mot skjulet. Gruppen rör sig oroligt som en svärm fram och åter mellan mörkret på skolgården och fören av vårt skepp. I ett läge, där svärmen förefaller ha lugnat ner sig, kommer han som ropade det där om mamman ut med ett järnrör i näven för nu får det fanimej vara nog. Vi lyckas stoppa honom redan midskepps och trycker in honom igen under ivriga uppmaningar om att hålla käft. Det finns vildar i närheten och dom är beväpnade. Kanske med en leksakspistol. Eller med en riktig, men utan ammunition. Eller med en riktig pistol med ammunition.

En lugnare del av svärmen tog kommandot och man drog sig åter mot skolgården. Det var relativt lugnt igen men vi var påminda om den frustration som ibland finns alldeles nära. Kanske motpol till stagnation och uppgivenhet som också kan uppträda i fientlig skepnad. Vi kramades en lång stund innan vi skiljdes åt. Det luktade mat från spisen. Vi gick i snön mellan de färgglada träbyggnaderna och lämnade området. Tog bilen och körde hem.

Ett par dagar senare kom den positiva fortsättningen. P mötte några av ungdomarna, dom tog i hand och var överens om ömsesidig respekt. Det hjälper förhoppningsvis för en tid. En kväll kom musikerna som spelade på Debaser, klubben som ligger granne, och ville bjuda in på något att dricka. En vänlig gest men inbyggarna valde att stanna i lägret. Några av de som byggt på Stad Solidar har hälsat på. Folk rör sig i området och det upplevs som lugnt.

Livet som pågår i Kulturhuset är en saga som jag önskar att fler fick ta del av. Jag vet inte hur P hittade dit men han kom dagen då M och I byggde fören på sin bostad. Han upplever att han skall medverka till gott i världen och han valde att stötta M och I där han mötte dem. Sen har han bott där de flesta nätterna. Åker hem ibland och duschar och sköter om vad han behöver. P lyckas på ett smidigt sätt hålla undan bråk och missbruk. Han inspirerar M och I att sköta om sig på bästa sätt utifrån förutsättningarna. MA tillbringar sin lediga tid där. Han har jobb och bostad men känner starkt för vännerna och den situation dom befinner sig i. Han kommer med vatten och grönsaker. Sitter gärna vid spisen och medverkar till att upprätthålla en bra stämning. Vänner och besökare med gott hjärta är välkomna, så länge man respekterar att man kommit till ett hem. Inte bara ett tillhåll. Ett bageri lämnar dagens överblivna bröd. Polisen respekterar invånarna och uppför sig vänligt när dom kommer. Kort sagt, det råder kärlek, hopp och en strävan framåt i Kulturhuset.

Länkar:

http://stadsolidar.se/ -Hemsidan
http://www.youtube.com/watch?v=bW_CisRzfg4&feature=player_embedded– kolla en kort film på youtube

http://www.facebook.com/?tid=1247374042361&sk=messages#!/pages/Stad-Solidar/161407533884620

Stad Solidar på facebook